Livshistorier

Hej! Jag heter Rolf och är alkoholist.

Jag skall försöka att beskriva så gott det går hur det var, hur det blev, hur det är nu i dag efter drygt tio år i programmet.

Jag är uppvuxen i en stad i mellersta Norrland. Min bardom var inte den allra bästa men ej heller någon misär. Det finns ljuspunkter i den, men det såg jag inte själv förrän efter lång tid i tolvstegsprogrammet.

Att jag är född alkoholist är nog en sannolikhet. Min mor kommer från ett alkoholisthem (min morfar var alkoholist). Min far är död sedan 1988, troligen av alkoholens konsekvenser som jag idag ser det. Nu gäller det mig och inte dom, detta var som lite kuriosa.

Jag hade alltid känslan av att vara värdelös i min barndom. Var gårdens buse. Andra föräldrar förbjöd sina barn att vara med mig. Men barn gör som barn gör. På ett sätt var det kanske lite spännande att göra det man inte fick.

Med den sanningen och uppfattningen om mig själv gick jag in i tonåren och vuxenlivet. Det är för mig som om alkoholen nu kommer in som min räddare på livets vandring – vi vart kompisar direkt. För Kung Alkohol räddade mitt liv, tyckte jag. Fick mig att bli trevlig, orädd, självsäker, framgångsrik och gav mig dessutom mod närma mig det andra könet.

I skolan började jag gå om redan i andra klass, gick bara halva tredje. Vart sedan förflyttad till fjärde vilket kändes som ett lyft för mig. Men det var ingen vanlig fjärde klass utan en observationsklass som jag gick i till åttan. Sedan i nian fick jag komma till en vanlig klass för att få vanliga betyg, ”utan särskilt stöd” som det annars hade stått.

På loven var jag speciellt under somrarna hos en faster och några kusiner som hade en gård med massor att göra. Det betydde mycket vilket jag återkommer till.

Min bekantskap med alkoholen började under min tid i obs-klassen. Som 16 åring köpte jag min egen sprit (via langare) och det skulle redan då vara det starkaste: Gauffins dubbelblandning för den innehöll 50 procent alkohol.

Efter skolan fick jag ett jobb på en reklamfirma. Där låg tinner och andra lösnings medel i öppna hoar med en stark ånga av lösningsmedel över hela lokalen, även om det visserligen fanns en liten köksfläkt i ena hörnet av lokalen.

Med det i bagaget och mina kompisar därtill började min vandring i alkoholens sus och dus. Livet lekte som vi sa till varandra. Jag skulle komma att fortsätta min vandring i 25 år till med alkoholen som kompis.

Nu till vad som hände i korta drag.

 Som 20 åring for jag till stora staden för att arbeta i fabriksmiljö. Bodde i barackliknande bostäder som företaget höll med. Arbetade där drygt ett år, sedan vart det militärtjänst. Här börjar mitt uppvaknande om mig själv. Jag blev nämligen omplacerad även här, fast till en bättre och mera krävande uppgift. Detta har hjälp mig mycket senare i livet. Alkoholen vart en stående punkt i mitt lumparliv. Efter lumpen for jag tillbaka till min hemstad. Vilket senare resulterade i att jag fick gå på folkhögskola i två år. Även där flödade alkoholen, men jag klarade av studierna rätt bra på något förunderligt sätt.

Sen började min vandring mot slutet som jag ser det idag. Det var efter folkhögskoletiden som drickandets konsekvenser började visa sig på allvar. Jag företog geografiska flykter från alkoholen. Men den svek mig inte, den följde så troget med.

1984 kontaktade jag en nykterhetsorganisation Under tiden med dom var jag relativt nykter (spritfri) och livet började komma tillbaka, tyckte jag då. Förhållanden, sommarstuga, bil och ett bra arbete. Men jag glömde det viktigaste som jag ser det idag: nämligen själva nykterheten. Ändå blev mina nyktra (spritfria) perioder förvånansvärt långa, upp till ett år i taget.

 Vid 41 års ålder och anställd på ett företag som visste vad alkoholen gör med en människa, fick jag ett förslag om att genomgå behandling. Gjorde jag det för min egen del så skulle dom stå för kostnaderna. Det accepterade jag. Hade hört något om det men visste inte vad behandlingen innebar. Jag kunde ju inte döma ut det utan att själv ha prövat var min inställning.

Här börjar en lång resa i mitt liv som jag nu kan se det. Det handlar om att gå från spritfrihet till nykterhet.

Den tid och sanning om mig själv jag då fick var minst sagt uppskakande, eftersom jag ju både visste spritens konsekvenser och hade prövat på nykterheten. Men hör och häpna: nykter skulle jag vara på Rolfs sätt, för han visste minsann vad det var. Att jag sen inte hade haft någon bestående nykterhet berodde på andra omständigheter, så sjuk var Jag. Det är något jag efter 10 år i tolvstegsprogrammet fortfarande får jobba med. Alltså tillbaka till steg 1 – Vi erkände att vi var alkoholister och inte längre kunde hantera våra liv – vilket är ett av mina favoritsteg nu för tiden. Det fanns en tid då jag trodde att jag var färdig med dom första stegen. Så var det inte, i alla fall inte för mig.

Den första AA gruppen jag besökte var det bedrövligaste jag upplevt. Men jag fick rådet att besöka ett antal grupper och sedan göra en bedömning av vad jag tyckte. Det var när jag kom till mitt sjätte möte, tror jag, som jag tänkte att hit skulle jag ju kunna tänka mig gå tillbaka senare, vilket jag även gjorde. Den vart min hemmagrupp ett bra tag, och den skaffade mig även en person som ledsagade mig i programmet. Den lades dock ned efter några år på grund av lokalfråga. Nu har jag hört att den återuppstått på annan plats i staden.

Ja, så har det varit för mig i livet: saker och personer försvinner. Huvudsaken är att inte Jag försvinner. Det har varit på fallrepet vid flera tillfällen under min vandring. Då har något burit mig igenom dom små bagatellerna, för något annat har det inte varit – fast det för mig har känts som om jorden rasat ihop.

I dag har jag inga nya bilar eller slott att bo i. Men jag har en bostad ute på landet och närhet till hav och sjö samt naturen. Jag har alltid längtat till havet fast jag är uppväxt i Norrlandstrakterna. Den kärlek jag som barn fick av mina släktingar på landet, och där jag då tillbringade stora delar av mitt liv, ser jag som något ovärderligt i dag. Det skulle till mycket för att jag skulle upptäcka att det var så jag kunde få kontakt med livet som det bör levas. Tack för att jag fått förmånen att uppleva det! Och för att jag får dela livet med en annan människa som jag vågar vara kär och sann mot. Det är en krydda för ”stackars mig”; det var så jag betraktade mig själv och livet förut.

Jag har även prövat personlighetsutveckling utanför AA, men i tolvstegsprogrammet. Vi var ett gäng killar som gick igenom våra fobier samt komplex vi drogs med. Även här fick jag sanningar om att Rolf minsann inte är ensam om något, till exempel homofobi där det visade sig att samtliga hade haft liknande funderingar som jag. Fast det var inget jag hade vågat berätta för någon. Jag har fortfarande rädslor kvar fast dom är inte lika påtagliga i dag. Och idag vågar jag visa min älskade sambo och några till (min sponsor i AA till exempel) vem jag är.

Jag vill avsluta med att önska er och oss alla välgång, att vi går en bra tid till mötes. Problem och lösningar kommer att fortgå i våra liv. Varför skulle vi alkoholister vara undantagna när vanligt folk får bemästra sina liv så gott det går? Jag vill vara en vanlig person i dag.

 



Tillbaka