Livshistorier

Hej jag heter Per-Owe och är alkoholist, nykter sådan efter att jag funnit AA:s program!

 Kommer från en industriort i Värmland. Föräldrar och en sju år äldre syster. Mina föräldrar var nykterister, men på min fars sida fanns alkohol. Senare fick jag veta att min farfar var alkoholist och dog av sjukdomen. Det fanns alkohol, mycket sådant bland mina kompisars föräldrar. Tyckte att detta med alkohol var häftigt, kunde inte förstå att inte min farsa drack. Ville börja jobba så snart jag kunde för då visste jag att även jag kunde få tag på alkoholen. Min syster flyttade in till Karlstad, gifte sig med en som jag förstod senare var alkoholist. Innerst inne ville jag bli som han var, gå på stan och vara småfull och glassa med kompisarna. Förstod inte vilket helvete min syster hade. De skildes efter cirka fyra års äktenskap. Han blev sedermera ihjälsparkad av fyllekompisar. Hon gifte sedan om sig med en ny alkoholist men han var nykter i sällskapet länkarna. Även han är i dag borta sedan många år. Jag började jobba på bruket när jag var 14 år; detta var medan motboken fanns kvar, men som tur var försvann den i oktober det året. Min första känning av alkoholens rosa moln var vid 12-13 års åldern när jag hälsade på min syster och svåger. Fick några glas vin – vilken känsla, detta skulle bli min melodi. Där jag jobbade åkte man alltid några stycken till Filipstad på lördagarna på frukostrasten och bunkrade sedan spriten blivit fri. Det var ingen konst att få någon att köpa en halvliter renat, bara han fick en gångare. Jag jobbade i lag med en farbror som lärde mig att jag skulle skala en apelsin, så kände ej morsan alkohollukten på morgonen. Detta höll på med eviga lördagsfyllor runt om på olika danstillställningar kring min hemort, under sommar som vinter Jag höll mig till likartade kompisar, det var hellre inga svårigheter att få tjejer; jag var ju en spännande typ. Ryckte in i lumpen maj 1960, var placerad på annan ort vilket var bra, ingen behövde veta hur jag skötte mig. På midsommar det året blev jag förälskad i en tjej från min hemort. Nu började ett lugnare liv; visst drack jag men inte på samma vis. Vi gifte oss 63, jag hade börjat studera på Hermods och senare på KPS (Kristinehamns Praktiska skola  i Kristinehamn där jag blev klar 64. Min mamma gick bort vilket gjorde att jag började med lugnande tabletter. Vi fick en dotter 65. Jag bytte arbete och vi flyttade in till Karlstad, fick nya vänner och drickandet började igen. Vi fick en dotter till 67, samma år gick min pappa bort. Sa då till min fru att nu skall jag supa ihjäl mig, vilket jag höll på att göra men det tog tid innan jag själv skulle inse detta. Började resa runt i Sverige och jobba på olika flygplatser. Det fanns alltid sprit med i bilden. Det skulle även vara fest när pappa kom hem. Arbetade några år i Stockholm. Företaget blev utlokaliserat till Norrköping 76, vilket gjorde att vi (familjen) flyttade dit. Skärpte till mig ett antal år, tog upp min träning igen, åkte Vasaloppet och Vätternrundan ett antal gånger. Men spriten kom ikapp mig, det gick inte att sporta bort denna sluge faen. Mitt hjärta stannade 84, stod stilla i 10 min, låg i respirator i tre dygn innan livet kom åter. Blev inte nykter då heller. Karusellen började gå fortare och fortare. Min fru och mina två döttrar sa stopp men inget hindrade mig, jag var besatt. Försvann från hem och jobb, vaknade där jag inte skulle vakna. Kunde till exempel åka till Kiruna på jobb för att komma vid medvetande nere i Köpenhamn. Mitt bagage kom hem via SAS eller någon ambassad. Var för det mesta full, trodde jag skulle dö om jag inte fick sprit. Jag fick inte vara pappa och morfar längre, min fru skulle flytta för tredje gången. Försökte på egen hand och på frivillig väg att bli nykter. Trillade alltid dit, jag var ju inte nykter för min egen skull, utan för familjen och arbetsgivaren. Hade fått en ny chef 92, han såg vad jag höll på med. Han talade om för mig att jag var alkoholist, vilket gjorde att jag till slut tycke att alla var emot mig. Blev varnad, men vad hjälpte det. Fick sista varningen i september 96. Fick välja på en behandling eller få sparken. Valde behandlingen. Min hjärna sa att gör du inget nu hamnar du på bänken, eftersom det även skulle bli skilsmässa. Jag för stod att gör jag inget nu så kommer det att gå åt helvete. Det blev en behandling på 5 veckor, vilket helt förändrade mitt liv i samband med familjeveckan och arbetsgivarbesöket. Alla ville ju ha mig kvar, jag som trodde jag stod utanför. AA blev min bundsförvant, jag får min styrka där idag istället för i flaskan. I dag är jag fortfarande gift, är pappa och morfar, mitt arbete är kvar med allt resande. Ett år efter behandlingen var jag till USA på tjänsteresa. Min fru går på Alanon och jag på AA. Vilken känsla det var när hon hämtade mig på behandlingshemmet. Allt som varit slut började åter så sakta att ta form. I dag litar, som jag tror, alla åter på mig. Min fru och jag är i dag aktsamma om varandra. Vi åker på många konvent, och har i princip i dag alla vänner bland AA-gemenskapen. De förra "vännerna" var inga verkliga vänner. Enda gemenskapen med dem är att vi vattnar blommor och tar in posten åt varandra. Får vi leva och ha hälsan firar vi 40-årig bröllopsdag nästa år. Efter regn kommer solsken. Vem kunde tro detta när jag gick in på behandlingshemmet den 14 oktober 1996. Inte jag i alla fall. Men jag får inte glömma första steget för då går allt åt helvete igen, därför går jag på AA och tar del av programmet.

En som inte glömmer.

 

 

Tillbaka