Livshistorier

Jag är Kristin och jag är alkoholist
 Jag föddes för snart 56 år sedan. Min far var trädgårdsmästare och min mamma hemmafru. Vi bodde på en fantastiskt vacker plats, vid en liten insjö och med en spännande bäck och park och så handelsträdgården och tillsammans med min farmor och farfar, faster och farbror och dagtid många anställda i handelsträdgården. Några tidiga minnen har jag inte men min mor berättade att när jag föddes så kom barnsjuksköterskan hem för att titta till allt, mor fick då i uppdrag att inte ge mig nappflaska utan skorpvälling med sked. Hon har sen berättat hur hon förde en kamp med mig som bara skrek, magrade och inte åt. En kamp som fortgick i över ett halvår och som hon vann. Detta trotts att hon var rädd att förlora mig. Något år in i nykterheten hade jag en dröm där jag var döende och fastbunden och skrek på hjälp utan att bli hörd, trotts att massor med människor fans i min närhet. Ingen såg mig och vad som höll på att hända. Jag vaknade av att jag satt upp och skrek.
 
När jag var fyra år lämnades jag bort till min mormor och morfar som bodde 40 mil bort. Inte heller här har jag några minnen. Anledningen var att jag skulle få en syster 3 månader senare. Först efter 5 månader hämtades jag hem igen.
 
Jag tror att dessa händelser påverkade mig starkt för det främlingskap jag känt, både inför mig själv och livet  och som jag nästan alltid burit på men försökte att dölja och genom rena gissningsleken. Jag tror jag försökte gissa mig till hur man borde vara och så försökte jag att bli den som jag trodde att andra ville ha. Så långt tillbaka som jag kan minnas så fanns aldrig mina behov, de existerade överhuvud taget aldrig. När jag gjort dumheter, eller när de vuxnas bägare rann över placerades jag i skamvrån och där fick jag stanna tills jag kunde komma ut och le. Alltså lärde jag mig att svälja och förneka sorg, ilska, vanmakt och hålla upp en god min. Min mammas älsklingssång var " Ett litet solsken för mor och far". Och så tror jag att synen på oss barn var. Det var så jag uppfattade min uppgift. Utsattes också för aga av min far. Vilket ledde till att jag beslutade mig för att aldrig visa när jag blev lessen, sårad/kränkt, utan behålla "facet". Vad som helst men inte visa något.
Långt senare i mitt liv har jag förstått att min mor led av en personlighetsstörning och hon var också tablettberoende, vilket gjorde att hon inte kunde knyta an till sina barn på ett nära och intimt sätt. Jag tror jag var över 40 när jag upptäckte att jag aldrig hade haft någon kroppskontakt med henne, inget sitta i knät, kramas eller ens ta i hand.
Tack och lov var min far frisk i detta område så helt utan kroppskontakt var jag som barn inte. Ändå tror jag att min rädsla för intimitet och att knyta an till vuxna under min uppväxt starkt påverkades av detta.
 
Men som så ofta i livet så kompenseras sker och ting.....och
mina föräldrar hade ett rikt umgänge, med sång, musik och ett politiskt och starkt socialt engagemang. Detta gjorde att jag i min närmaste omkrets hade många vuxna som jag hämtade näring från, men som jag inte vågade skapa en nära relation till. Den fysiska miljön, med blommor, växter och odling samt sjön och parken har betytt oändligt mycket för mig även om jag som barn och ungdom tvingades att jobba i trädgården. Jag kan än idag vakna och känna i luften vad det är för "tid" t.ex. löksättardag; med hög himmel, sol och svalt när alla vårlökar skulle ner i jorden om hösten, eller vårsåddags...när vårsolen gjorde växthusen varma och fuktiga och alla sommarblommor skulle sås, eller värmen när tomaterna mognade och jag kunde springa in och äta dem direkt från busken. Allt detta gav mig också mitt yrkesval, jag utbildade mig senare till floristlärare och har verkligen älskat mitt arbete med såväl elever som med att få skapa tillsammans med dem.
 
Jag började skolan inne i närmsta stad och möttes av att, var man från landet, så var man mindre vetande. Utanförskapet förstärktes och låtsasleken; vem jag var, tilltog.
 
Hittade själv, i 10-årsåldern, svenska kyrkans scouter, Ansgarsungdomen och här fann jag för första gången något som var mitt, något som jag ville av mig själv. Detta engagemang och politiskt ungdomsförbund och studier upptog min ungdomstid. Var i första ungdomsperioden renlevnadsförespråkare, talade mig varm för ickerökning och icke alkohol/droger. För att bara något år senare fastna i rent trotts i rökningen. 
 
Skall jag samfatta min uppväxt så är det att det fanns två parallella spår.
Dels en undanträngd del av mig som bestod av en känsla av att jag inte hade rätt att existera och en annan som var självsvåldig, orädd, alltid glad, alltid beredd att rycka ut och hjälpa till varhelst jag trodde att det behövdes. Jag trodde på Gud men jag kunde inte förmå mig att tro att jag kunde få hjälp. Sökte mig till andliga sammanhang både i livet och i bokform. Var också en del av 68-rörelsen som engagerade mig starkt. Ville ju så gärna vara med och skapa en bättre värld.
När det gällde mig själv var min känsla total maktlöshet, när det gällde omvärlden var jag övertygad om att även det omöjliga var möjligt och jag handlade också utifrån dessa övertygelser i stort som i smått. Alkohol fanns nästan inte alls under min uppväxt.
 
Blev som alla andra förälskad, men med de dolda föreställningar jag bar på så kunde jag ju aldrig tro att någon kunde älska mig, därför gjorde jag heller aldrig några egna medvetna val. Om någon blev förtjust i mig så trodde jag att min uppgift var att försöka bli det som den personen ville ha...vilket ju nästan alltid var på kollisionskurs med mig själv. Att jag själv kunde ha egna behov/önskemål existerade överhuvud taget inte i min sinnesvärld. Den frågan dök överhuvudtaget inte upp.
 
Vid 18 års ålder träffade jag min blivande man, vi gifte oss ett år senare och då väntade vi barn. I och med detta så kom också alkoholen in i mitt liv. I min mans umgänge dracks det flitigt och mycket på fester av olika slag. Jag blev full första gången jag drack, jag tyckte aldrig om alkohol men fastnade snabbt för den utväg den gav mig. Alla dessa "omöjliga" projekt som jag försökte att få till och som var allt ifrån att vara den perfekta mamman, till den perfekta hustrun och perfekta dottern, till att omfatta projekt att undanröja orättvisorna i världen och att vara den perfekta yrkeskvinnan....ja det blev mer än jag kunde både få till och dessutom orka med.
Under min mest febrila tid var jag mamma till 4 barn, hustru, lärare, satt i kommunfullmäktige, socialnämnd, arbetade i mina föräldrars handelsträdgård, var aktiv i hem och skola, var ordförande i Waldorfskolans riksorganisation samt i dess Europaorganisation, och var fosterförälder till ungdomar med missbruksproblem. Och vad jag än gjorde så räckte det aldrig till.....I glappet mellan vad jag tyckte att jag borde göra och gjorde och hur jag själv mådde innerst inne, fanns hela tiden en avgrund som jag när jag inte stod ut, flydde från med hjälp av alkohol. Jag drack mig helt enkelt till sömns eller för att slippa mina egna krav.
Och min oärlighet mot mig själv var total. Liksom mot omgivningen. För utåt var jag den glada bekymmerslösa Kristin som fixade allt.
 
Sista åren som aktiv blev varje gång jag drack en katastrof, som när jag hade varit i Wien, suttit ordförande på möten, varit den som stod i rampljuset, och som sen drack på hotellet för att sen släpa mig upp på morgonen och häva i mig huvudvärkstabletter för att dölja allt och en Wienerbal en av kvällarna där jag var en hårsmån från att totalt  göra bort mig, men sen lyckades med det på hemvägen på flyget då jag söp mig dyngrak och sen skulle möta min dotter 12 år på Köpenhamns flygplats där hon kom från en resa med sin far i Canada och jag skulle ta vid. Hur jag satt på en toalett på golvet och knappt kunde resa mig, fick tag på kundvagn att hålla mig i och så mötte jag min dotter.......det var en resa jag aldrig glömmer, inte hon heller.....
 
Det kunde bara sluta på ett sätt men total sammanbrott. 
 
Till slut ville jag inte leva längre, sista året lyckades jag att hålla mig nykter med vita knogar, jag drack en gång i januari och en gång i december, båda gångerna hamnade jag, tack vare min äldsta dotter, på sjukhus, sista gången utan att jag visste om det, jag var medvetslös. När jag vaknade upp förstod jag att jag hade försökt att supa ihjäl mig för gott, att helt enkelt få slippa allt. 
 
Och anledningen var enkel.....jag visste inte hur jag skulle kunna leva, leva så att jag själv skulle må bra. Jag kunde inte sluta dricka och jag förstod att jag behövde hjälp.
 
Vägen tillbaka var långt ifrån enkel eller rak, Men jag hade "turen " eller som jag ser det idag, att möta rätt personer om inte direkt så vartefter. Och jag kan se att även de som jag då tyckte motarbeta mig .....ja det var just de som hjälpte mig mest.
Jag kontaktade sos för att få hjälp med en behandling, Och hör och häpna de trodde mig inte, de sa: att säkert är det något annat som är fel....vi utreder det hela och det tar "bara" några månader......då, när jag fick detta besked brast förlåten hos mig......och jag tror jag grät i flera timmar...att inte bli trodd, när jag tagit allt mod jag inte hade och sagt att jag kanske var alkoholist, ja det gjorde mig fullständigt övertygad om att jag var alkoholist och att det var bråttom att få hjälp, för jag var rädd för att jag skulle göra slut på mig själv, om jag inte fick hjälp. Så den sorgen övertygade mig och den ilska som följde, gav mig kraft att våga vara ärlig, trotts att jag trodde att jag skulle dö, och så kontaktade jag min arbetsgivare och bad om hjälp och var övertydlig med att jag behövde hjälp Nu.....
 
Jag blev bönhörd och jag fick hjälp...en vecka senare satt jag på ett behandlingshem som arbetade efter Minnesotamodellen eller AA:s 12 steg och där AA ingick som obligatorisk del. Mina inkörda spår, att inte bry mig om mig själv utan sätta min kraft till andra och annat, ledde till att jag inte tog vara på behandlingen för min egen skull, tre veckor av fem ägnande jag åt medpatienter..... som ju var så........mycket sjukare än jag.....men sent om sider, när utskrivningsdagen närmade sig, så blev jag rädd och bad om en vecka till för att börja jobba med mig själv..... mina alkoholterapeuter var fullständigt eniga med mig om mitt behov av att jobba med mig själv....
 
Min rädsla satt dock i och när jag skrevs ut, så jag gjorde blint det som man sagt åt mig att göra.....ja, jag lydde för första gången i mitt liv någon annan människa än mig själv.....och jag gick till AA-möten och deltog i min efterbehandling. Trotts detta var jag inte nykter för min egen skull vilket jag trodde.....jag var bara nykter för att få behålla mitt arbete, mina barns sista rest av förtroende, och den lilla självkänsla jag hade kvar.....så åtta månader senare tog jag återfall och då och först då tog jag andra delen av steg ett....
 
Jag "fick" ett "andligt uppvaknande" som man talar om i stora boken och under några få sekunder förstod jag att mitt liv, som jag dittills hade levt det, inte skulle fungera, utan bara leda mig mot döden....för även om jag inte drack, så levde jag inte ärligt mot mig själv, i nästan något avseende. Jag förstod då att skulle mitt liv bli värt att leva så var det fullständig ärlighet om mig själv, inför mig själv och andra, det enda som var värt att leva för. Alltså ett helt nytt sätt att förhålla mig i livet, såväl till mig själv som till andra. Hur detta nya liv skulle gå till förstod jag inte, så jag bad om ny hjälp, återfallsbehandling där jag till slut kapitulerade inför att jag var alkoholist och inte kunder dricka utan att äventyra livet och att jag förlorat kontrollen av mitt liv.....ja, jag hade på ett sätt aldrig ägt det....inte ett sant liv om mig själv. Enda sen barnsben hade jag ju bara gissat och försökt att leva så som jag trodde att andra ville. Och det hade ju bara lett till att jag blev olycklig, ofri och alkoholist.
 
Under åren som sen gått har jag fått uppleva nykterheten och jag har  också tagit hjälp av sponsor, Al-anon och vuxet barn programmen, massage och psykoterapi. Jag har fallit och rest mig, fallit och rest mig..... fortsätter så att göra....
 
Och jag har förstått under arbetet med mig själv att mitt liv, som det tidigare gestaltade sig, inte kunde ha varit på annat sätt. Under de omständigheter och det jag då visste, så var de skeenden som jag var så i händerna på, det enda sätt som jag då kunde leva på och det inkluderar även mina föräldrar och andra människor. Var och en har gjort det den har kunnat och förstått just då, konstigare är det inte. Jag kan i dag uppriktigt säga att jag försonats med mörkret i mitt liv och integrerat det som min livserfarenhet. Så långt jag nu kan skönja. Och mer behöver jag inte just nu. Nu får saker och ting komma naturligt vilket det också gör.
 
Jag hade "turen" att få tillhöra en traditionsenlig AA-grupp där servicearbete var en självklar del i tillfrisknandet, så när min nykterhet tillät det, fick jag förtroendet att få koka kaffe, och öppna lokalen. Jag glömmer aldrig första gången, då jag var så nervös att jag spillde kaffe över halva diskbänken och hällde färdigt kaffe både i och utanför termosen. Det var något stort för mig att få detta förtroende, själv litade jag inte alls på mig.....men gruppens förtroende hjälpte mig att få tillit till mig själv och till att jag kunde göra saker. Jag fick sen besöka ett behandlingshem och ingå i en brogrupp och jag fick följa med till den tillnyktringsenhet, där jag själv legat två gånger som aktiv alkoholist och berätta om mitt tillfrisknande.
 
Jag har fått förmånen och förtroendet att fortsätta att växa i AA:s service och lärt mig massor av saker som jag inte kunnat lära om jag inte fått dessa förtroenden och också tackat ja till serviceuppdragen. Programmet och stegen har lärt mig precis som det står i dagliga reflektioner den 1 maj om "att läka hjärta och sinne" att det är mitt personliga mörker, mina misslyckanden, tillkortakommanden, mina svagheter som när jag avslöjar dem och är ärlig, som ger mig friheten och också är min största skatt...när jag ska räcka en hand till andra, för det är ur dessa erfarenheter om ett förnekat och förljuget liv och vägen ut ur det som min största glädje, tacksamhet och rikedom finns.
 
Så jag står i tacksamhetsskuld till AA och alla mina vänner i AA, inte bara för min nykterhet utan också för att AA gett mig det som jag mest av allt har längtat efter i hela mitt liv, acceptans för mig själv och ett sätt att leva som gör mitt liv meningsfullt. Ni trodde på mig, då ingen annan gjorde det och ni gav mig kärlek och tillit och uppgifter som jag kunde växa i och för allt detta rika är jag så himla glad att jag vill krama och pussa er allihop utan undantag.
 
Och jag har sluttat att gissa....och börjat att fråga...vilket gör livet så oändligt mycket lättare. Och jag försöker att vara mig själv till lags.....
 
Tack för att ni alla finns.....
 
Kristin
 
 



Tillbaka