Livshistorier

"Snabbhistoria om mig själv"

Mina första minnen finns redan från fem års ålder. Nu när jag är vuxen och tänker tillbaka, så var det inte i en kärleksfull familj jag fanns. Full var den, men av alkohol. När jag var liten förstod jag naturligtvis inte varför pappa och mamma var glada ibland. Inte heller varför dom somnade och vi två min syster och jag satt och tittade. Minns jag alltid var mycket rädd. Pappa slog mamma och sådana saker. När jag kom fram i sju års ålder minns jag mycket stryk som jag fick av pappa. Minns inte om jag mamma någonsin tröstade mig. Det som förvånar mig är att jag har mycket svårt att minnas, varför jag fick stryk. Om det var skall vi befogat eller inte. Min utgångspunkt har tidigare varit att den var befogad. Inte förrän nu som nykter alkoholist, förstår jag att den troligtvis helt var förknippad med min pappas sjukdom, även han alkoholist. Minns inte som många andra barn troligen gör, dom lyckliga stunderna. Även fast det måste finnas sådana. Vid åtta års ålder kommer jag mycket starkt ihåg att mamma grät och pappa slog henne. Det var verkligen svår misshandel. Minns polisens bilar på bakgården där vi bodde. När deras sökarljus for upp mot vårt fönster in den lilla lägenhet vi bodde i. Kände en fruktansvärd skräck vid sådana tillfällen. Polisen hämtade min pappa. Mamma var rädd och grät. Sedan kommer jag ihåg min skräck när pappa kom hem. Han var osams med familjen som bodde under oss. Varför viste jag inte, men dom var livrädda för min pappa. Vid ett tillfälle i den här åldern vet jag att mamma var jättetjock. Dom bråkade och skrek till varandra. Där stod jag som barn och viste varken ut eller in. Vet att jag längtade efter mina två kompisars mamma då. Dom var bröder och deras mamma var frälsningssoldat. Sedan försvann mamma under en tid. Min syster som var äldre fick ta hand om hushållet. Det var svårt för henne viste jag redan då. Vi var båda rädda när pappa kom hem. Ibland hade han jobb, ibland inte. Han var känd som en flåbuse. Kanske var han det. Men för mig var han min pappa, och jag ville vara stolt över honom. Även fast jag inte viste det då, tillbringade jag så mycket tid jag kunde utanför det som var mitt hem. Lärde mig snabbt att ljuga folk mitt upp i ansiktet. Vilket jag senare som alkoholist skulle utveckla. Manipulerande då för att kunna fortsätta att dricka. Vet att sedan när mamma kom hem var pappa genomsnäll under några dagar mot oss alla. Glades väldigt åt det. Men sedan kom vardagen tillbaka till vår "alkoholist" familj. Slagsmål, hotelser och anklagelser haglade omkring min mamma. Även pappa fick en släng av sleven. Men då vet jag att det slutade med att pappa spöade upp mamma. Vid ett av dessa tillfällen kom ambulansen och hämtade mamma. Polisen tog pappa. Vi barn visste inte riktigt vad som hänt. Men det var i alla fall så att mamma druckit ur all sprit för pappa. Så han ringde ambulans. Där ute i väntrummet, talade pappa om för oss vad vi skulle säga om det kom någon och frågade oss. Nämligen att det här var första gången pappa och mamma bråkade inför oss barn. Han hotade att spöa upp mig om jag inte sa det. Vet då när jag ljög för tanten som frågade mig vad som hände hemma. Hur ledsen jag var inombords. Ville berätta att vi sällan fick mat. Det som vi åt var det vi fick i skolan. Ibland fick vi något om det fanns. Tänkte berätta det för tanten men vågade inte. Kommer aldrig så länge jag får leva att glömma spiskroken av järn som pappa slog med. Kommer speciellt ihåg ett tillfälle när han slog mig något fruktansvärt. Mina kläder som var begagnande förstås. Gick sönder. Då sprang han efter mig och slog, och slog, och slog. Den enda flykt att ta till, var att krypa under ett skåp. Då först när han såg att jag blödde i ansiktet, slutade han.

Någon form av "komma till sans" drabbades han av. Han försökte trösta mig. Kommer ihåg att jag tänkte då, "tänk om det alltid kunde vara så här".
Han tog mig till en affär och jag fick för första gången i mitt liv en ny skjorta. Var nog nio år då. Åren gick det var hela tiden "laddat" hemma. Men i och med att jag blev äldre så förstod jag mer och mer vad dom bråkade om. Det var sprit och pappas kvinnohistorier. I huset där vi bodde så var pappa portvakt, och det gjorde att vi bodde gratis. Även att det var en liten summa varje vecka till mat. För det mesta blev det jag som var liten och "näpen", som fick gå ner och hämta dessa pengar. Mamma och pappa vågade nog inte. Sprit blev så att säga en del av mig. Visste inte bättre. När jag kom upp i fjortonårsåldern fick jag min första upplevelse av alkohol. Det var två kompisar till mig som jag slog följe med till hamnen i min stad. Där fick vi köpa en flaska starksprit för en rimlig summa. Pengarna hade jag stulit i en affär. Vi drack ur halva flaskan. Samtliga tre blev medvetslösa av det. Vi visste inte hur alkohol skulle påverka oss. Det var min första fylla. Den kom att följas under alla år av många, många fyllor. I början var det tufft och man vågade mera. Både slåss och ta tjejer på brösten. Man blev respekterad av andra i ens egen ålder. Vet att alla i kvarteret där jag bodde undrade vad det skulle bli av mig. Sedan kom dom första "fylltorskarna". Då var man den stora hjälten bland sina vänner. Man slogs med polisen. Ser nu mönstret, pappa gjorde det också. Hyfsat utseende hade jag, så lite populär var jag. Höll på så här under åren 1962 till 1967. Då förändrades jag. Fick en underbar flickvän, som jag förlovade mig med. Hennes föräldrar blev mina surrogatföräldrar. Allt var fint under dessa år. Sedan söp jag till och träffade en annan tjej. Det fanns inga känslor för henne, bara det sexuellt. Min skuld och skam var fruktansvärd. Allt svek mot min flicka och hennes föräldrar underförstått. Smärtade mig enormt djupt. Så för att "rädda henne från min egen förbannelse" så slog jag upp vår förlovning. Nu startade mitt drickande på allvar. Träffade många sköna kvinnor tyckte jag när jag var full. Alla respekterade mig. Fint jobb hade jag och det skötte jag. Söp mest på helger. Träffade snabbt en "fertil" kvinna som blev med barn. Hon gick hårt åt mig. Kom själv från ett alkoholisthem. Så hon kunde hela köret med lögner och sådant. Lämnade naturligtvis henne och min dotter. Det varade bara två år. Återvände till flaskan med enormt mycket större intresse. Började få morgon sugningar efter alkohol för att klara dagen. Blev mycket rädd. Min mamma och pappa var skilda sedan många år. Han tog en arbetskamrat till mamma och flyttade till Göteborg. Mamma var hyperaktiv alkoholist. Hon låg i en soffa hemma hos sig och bara söp. Nu skulle jag rädda mamma och mig själv. Gick upp till Länkarna 1974. Tänk jag "erkände" att både mamma och jag var alkoholister. Erkände för henne? Mycket kloka ord av en kille som hette Lasse, han sådde ett frö i mig tror jag. Men innerst inne så dövade han min smärta. Fick ut en kvinna till mamma från länkarna. Den här kvinnan talade om för mig att det var för långt gånget med mamma. Då började jag supa igen som tröst. Eller för att vara ärlig, orkade inte med mig själv längre. Och mina minnen som plågade mig. Frågor kom i hjärnan, skulle jag bli som pappa. Nämnas kan att pappa förmodligen innan han flyttade, försökte våldta en av min systers kompisar. Kanske flera vad vet jag. Man pratade om det bakom min rygg. Inte tordes någon nämna det när jag lyssnade. Min alkoholcharm utvecklade sig så att jag hade det ena förhållandet efter det andra. Fyra eller var det fem tjejer på jobbet råkade ut för mig och mina svikna löften. Det enda som dom fick av mig var nog dåligt samvete för att dom trodde på mig. Utnyttjade kvinnor hela tiden sexuellt och känslomässigt. Blev som min pappa helt enkelt.

Vet att jag ensam tänkte på det och grät. Åren gick och jag var framme vid 1978, då träffade jag mitt livs kärlek. Hon "tyglade" mig på sitt sätt. Var tyst i stället för att skälla på mig, när jag var ute och snurrade. Hon var vacker och snäll. Hade en dotter som fick mycket kärlek av henne. Det var så att jag var svartsjuk på hennes dotter. Visste att det var från min barndom dess känslor kom. Levde "rövare" till och från. Men skötte allt snyggt hemma hos henne. Behöll min gamla lägenhet under alla år vi var tillsammans. Där höll jag orgier i alkohol både i "vänners" lag och i ensamhet. När åren gick, så blev det mest ensam. Då och då gick jag på krogen. Där hade jag bartenders som kände mig. Dom visste att jag var mycket lugn nu för tiden. Dom viste även att jag gillade gin, och helst endast med en liten citron bit i. När jag kom så ställde dom ofta fram det, utan att jag bad om det. Pengar var inte mitt problem. På den här tiden var jag periodsupare, och jag jobbade mycket mellan perioderna. Min fästmö fick inte så mycket pengar av mig. Det mesta försvann när jag söp till. Bör här tillägga "knullade" runt. Vet ofta att jag drömde om "en resa jorden runt med öppen gylf". Livet lekte verkligen tyckte jag. Men min morgon blev svårare och svårare. Sällan var jag helt nykter på måndagsmorgonen när det var dags att jobba. Gick ut och kunde knappt gå för att få luft vid fyra tiden på måndag morgnarna. Fet hade jag blivit. Lämnade min flicka 1983 efter en fylla på nyårsafton. Vi var hos ett par grannar till henne och jag fick en minneslucka. Den luckan klarade inte jag. Gick till min egen lägenhet för att inte återvända. Älskade henne mycket då. Vet att jag på helger i ensamhet grät, och tyckte jag var en fantastik kille som lämnade henne för att hon skulle hitta någon annan. Vilken hjälte jag var. I verkligheten var det nog så att jag ville dricka mer alkohol. Och skaffa fler kvinnor. Min potens blev enorm under alkoholruset på den tiden. Det här var åren 1983-1988. Började vara nykter under långa perioder. Var mycket ensam. Jag minns aldrig några vuxensamtal som barn. Så när jag blev "stor" så pratade jag för mig själv. Ingen satte gränser. "Ensam är stark". Inte var jag det i alla fall. Det viktigaste är att jag förstår att man måste komma till sin personliga botten, innan man förmår av egen kraft att bli fri från alkohol. Sedan 1989 träffade jag en tjej som jag under en kort tid på sjuttiotalet hade bott tillsammans med. Hon var gift och skilde sig. Inte enbart för min skull utan även för att det förhållande hon levde i var dött. Vi startade att dricka ikapp med varandra under helgerna. Tänk, jag vann alltid. Hon började med att hälla ut spriten för mig. Det när hon var lagom full. Egoistiskt tyckte jag. Det resulterade i att jag började för första gången i mitt liv att gömma sprit, på alla upptänkbara ställen. Tror att detta var en orsak till att mina perioder "blev täta som hagelskurar". Var jag än öppnade ett skåp så hittade jag brännvin. Sista fasen av mitt supande var ensam i skinnsoffan, videon på och spyor runt mig. Ingen trevlig syn. Då fick jag för första gången höra talas om AA. Ringde efter mycket vånda deras telefonsvarare, och bad att dom skulle ringa mig. Ingen ringde. Det blev två år till av fyllor, innan jag kom i kontakt med en person som viste hur AA fungerar. Den här killen ringde jag. Han berättade väldigt enkelt hur det fungerar och var jag kunde hitta AA i min stad. Mitt första möte var en stor skräck. Kommer ihåg att jag åkte upp på min lunch och tittade var det låg. Planerade som den värsta alkoholist inför en "brakfylla". Tog mig ner i lokalen när det var ett möte. Vilken rädsla jag hade. Men allt fixade sig. Kvinnan som höll mötet frågade om det fanns någon där för första gången. Då svarade jag, ja. Man läste första steget. Direkt kände jag igen mig själv.

För med handen på hjärtat, kan jag idag säga att sista fyllan var det meningen att den skulle hjälpa att avsluta min "jordevandring" som den gjort för mamma sju år tidigare. Allt dom sa och berättade stämde på något underligt vis in på mig! Hemska tankar, fanns det fler som jag. Enligt min egen enkla uppfattning som jag hade då, var jag ensammast i värden med så svåra upplevelser bakom sig.
Men vad jag bedrog mig. Fick under dom första två åren i gemenskapen, verkligen veta att jag inte var unik. Att min sjukdom och sjukdomsutveckling delar jag med andra alkoholister. Mer eller mindre. Tänk min börda blev lättare av att få veta det. Det var absolut inte skadeglädje, utan en befrielse. Om nu andra klarat att bli nyktra. Med ungefär samma upplevelser som jag har. Så sa mig min enkla logik att det dom gått igenom slipper jag om jag lyssnar.
Sedan om jag berättar om mig själv, så slipper dom göra mina fel. Mycket enkelt tyckte jag. Vilket trick dom kommit på "nykter en dag i taget". Här hade jag under många år tyckt att jag var duktig och hade verkligen karaktär. Jag som var nykter ibland under kanske åtta månader. Fick snabbt in i mitt huvud, att det inte handlar om karaktär utan om en sjukdom. Sjukdomsbegreppet var det avgörande skälet att jag snabbt kunde ta till mig AAs program. Nu en dag i taget får jag aha upplevelser, och ögonblick i mitt liv som jag kan njuta av. AA har lärt mig att ta vara på alla ögonblick. Vist det fanns ögonblick under min aktiva tid. Men dom betyder så lite idag. Idag betyder det mycket att veta varför min mamma var tjock som jag skrev om i början. Hon var med barn. Det var tvillingar som adopterades bort vid födseln. Nu har jag träffat dessa tvillingar, en pojke och en flicka. Nu vet jag varför mina föräldrar bråkade, just då. Mamma var ledsen för att det sociala bestämde att hon inte fick behålla barnen. Tack till AA för alla dess ögonblick jag får. Tack för att ni som finns i AA kommer och vågar berätta för mig hur ni gjorde och gör idag. Ingen dag idag är lik den andra. Ibland kan den vara lite grå aktigt. Men idag accepterar jag att det är så. Under mina tre år som nykter alkoholist, har jag fått riktiga vänner. Känner att jag behövs. Dom som jag träffade förut och som jag trodde var mina vänner, har det mer och mer klarnat att det var alkoholen vi hade gemensamt. Dessa vänner försöker jag genom min nykterhet och genom att finnas till, visa att alla kan starta ett nyktert liv. Det är inte svårt. Man tar en dag i taget. Mer behövs inte. Att verkligen njuta av en nykter dag. Idag är dagarna så innehållsrika inuti mig själv, så att det finns faktiskt inte tid till att supa och må dåligt. Allt det här får jag till mig när jag deltar i AA. Men det är viktigt att hjälpa andra, för då får man kanske behålla sin nykterhet. Genom att hela tiden bli påmind om sin egen dödliga sjukdom. Som man själv är den enda som kan bota. Avlutar med ett stort tack AA. Idag kan jag tacka för att jag har ett mycket bra jobb kvar, jag har även mitt lilla sommarställe kvar. Min ekonomi är helt intakt. Med andra ord är jag helt skuldfri. Det finns en nyfikenhet på livet som är underbar. Kan säga nej idag. Behöver inte som förr alltid säga ja, för att accepteras. Vilket jag gjorde, för efteråt kunde jag nog supa igen tänkte jag. Om alla bara tycker om mig. Om det är något som jag saknar så är det en relation med ömsesidig ärlighet och förståelse. Men det kommer säkert talar alla om som gått före mig i AA. Dom här personerna har idag mitt fulla förtroende. Idag vågar jag be om hjälp. Idag blir jag inte arg på samma "vansinniga" sätt. Det är viktigt att veta "det spelar inte någon roll vem som har rätt eller fel, om man vill ha en relation". Det finns värme i mina tankar om andra människor idag, som aldrig tidigare funnits. Alla vill mig inte illa. Som jag trodde förut. Nu är den korta versionen av mitt liv nerskriven, min "livshistoria". Fantastiskt alla stolpar i mitt liv så är nog det viktigaste med i den här berättelsen.

Det kändes härligt att skriva dessa rader. Mår verkligen bra idag. "Det fungerar. Tack"



Tillbaka