Livshistorier

Jag föddes 1945 strax innan Andra världskriget tog slut Far jobbade som hans har före honom och hans före honom på en skofabrik när han inte låg i beredskap. Många i pappas släkt var vad vi iadg skulle jkalla alkoholister, men den enda som var utstött av den orsaken var en faster till min pappa. Men båda pappas systrar, döda nu, blev precis som han alkoholister.

   Mamma var dotter till en skofabriksarbetare som var alkoholist, vilket gjorde min mor vääldigt hatisk mot alkohol. Hon gifte sig dock med en alkoholist, fick en alkoholist till son och drack en hel del sjäölv också de sista åren. Hon dog i en olycka utomlands när hon precis fyllt 50.

    Själv började jag jobba på skofabrik som 16-åring när jag var skoltrött.Ett tag var jag också sportjournalist. Fem år senare tog jag i alla fall studenten per korrespondens. Sedan gjorde jag lumpen och därefter började jag läsa historia på en universitetsfilal som året innan startat i min hemstad. Jag engagerade mig i studentkåren både på det politiska planet och i klubbmästeriet. Så dog min mor och som enda barn var det min "plikt" att sörja tillsammans med min far under ett år, det vill säga supa. Jag kom ur den perioden som totalberoende. Farsan klarade sig bättre tills vidare. Jag återupptog mina studier och lyckades ta lite poäng i statskunskap och sociologi innan det var dags för ytterligare ett studieupphåll. Då jobbade jag treskift på ett kalkbruk utanför staden och bodde i kollektiv med två andra killar som jobbade på samma ställe, min fru och deras fruar. Sedan blev min fru, som jag f ö träffat på studentkåren, med barn, vi flyttade tillbaka till stan och jag återupptog mina universitetsstudier för tredje gången av fem. När vår dotter fötts, började min hustru läsa kemi på universitetet, och jag fick vara hemmapappa under ett helt år. Fantastisk tid och ganska ovanligt 1973-74. Men den tiden tog slut och så var jag tvungen att "supa ikapp" det jag gått miste om, fast det var nog egentligen inte så mycket eftersom jag jobbade  minst en kväll i veckan på puben (ibland var de få gäster och då ddrack jag nog lika mycket som de tillsammans; mest att betrakta som ren stöld).

   Efter ytterligare ett år ställde min hustru ultimatum och mina kamrater låg på stenhårt för att skola om mig till en "riktig arbetare". Först omskolning på AMU till svarvare/fräsare ett år, sedan ett års jobb med att montera traktorer, sedan nytt ultimatum och besök hos en alkoholläkare, som efter att ha lyssnat på min - konstigt nog ganska ärliga - berättelse torrt konstaterade: "Du är kronisk alkoholist, Christer". Jag köpte utan vidare den diagnosen, jag hade inte på 10 år kunnat hantera alkohol och jag hade i slutet av 60-talet även knaprat piller och rökt en del hasch. Men vad göra? Jo, genom Antabus uppskjuta döden ett tag och för att kunna fira jul med familjen. Det gick bra, men så började jag supa igen och 1977 blev det separation, 1978 definitivt skilsmässa. Jag flydde, först till Jäönköping, där jag i rask följd hittade två nya kvinnor som båda var missbrukare. Flyktr därifrån i början av 1980, till ett lärarjobb i den stad där jag och min fru bott på slutet; hon hade vid det laget tröttnat på att vänta på mig och flyttat till Gotland. Men jag skötte mig hyfsat ett par år och klarade jobbet bortsett från en varning tidigt för oanmäld frånvaro (jag var i Jönköping och söp och hade sex med mina gamla flickvänner, 36 år gammal hade jag 10-15 år yngre flickvänner). Jag var en tid efter det väldigt försiktig med alkohol, jag t o m var helt torrlag närmare tre månader, vilket jag var övertygad om var världsrekord för alkisar. AA hade jag aldrig hört talas om, och det skulle dröja ytterligare tre år. Dock höll inte "skötsamheten". Jag gjorde bort mig på en personalfest, jag minns inte exakt hur men jag märkte av reaktionerna på måndan efter att det nog var lämpligast att söka nytt jobb. det fick jag också och det varade ett helt år utan störningar. Sedan åkte jag på smester till Gotland och kom tillbaka och var vräkt från min bostad: jag hade "glömt" att betala hyra. Socialen erbjöd sig att gå in med hyran, men hyresvärden vägrade. Och där stod jag, utan något jobb klart (man hade dragit in på lärare eftersom årskullarna började bli små) och utan bostad.

   Nu var det emellertid så, att många av mina yngre vänner från Jönköping hamnat i Lund, så jag ringde en av dem och bjöd ner mig. På stationen där möttes jag av honom, en annan som jag träffat vid ett besök ett år tidigare, samt en för mig okänd ung man, som hade eget företag och senare blev min arbetsgivare. Däremot var det svårt med bostad i Lund, som det alltid varit, och det ordnade sig inte till belåtenhet förrän jag träffat en ny kvinna som jag sedan skulle komma att vara ihop med i 6 år.

   I Lund skrev jag in mig på universitetet igen, för femte gången (jag hade tagit 30 p i två olika ämnen på den nya högskolan i Västerås också under miina "skötsamma" år). Jag återupptog också mitt skrivande och lyckades placera artiklar i både Sydsvenskan och Kvällsposten förutom i mina gamla hemstäders tidningar. I tre terminer gick det ganska bra att både jobba nätter, läsa, skriva och supa dagar; idé- och lärdomshistoria är inget särskilt krävande ämne. Men min fästmö tyckte att jag söp för mycket, likaså mina kompisar. En av dem sa: "Det är ju inget kul att supa med dig nu för tiden. Efter tredje ölen sitter du bara och stirrar ner i bordet och säger inte ett ord." Jag hade börjat bli deprimerad och inåtvänd när jag söp. Ibland blev jag aggressiv också, att det hade jag aldrig varit före 1980. Marie, så heter hon, föreslog någon gång 1985 att jag skulle ta kontakt med AA som hade telefonnummer i tidningen. Nä, sade jag, det är säkert bara en massa överklassobbar. Anonyma, va fan... Sekt eller ordenssällskap. Ska jag vara med någonstans, ska det vara Länkarna. Men det blev väl inte det heller - jag ville eller vågade nog inte sluta supa. Jag ville och vågade inte heller supa, hamna på aviftningar och i polisceller och på psykkliniker, allt detta hade blivit vanligt efter 1984. Jag var ju alkoholist, jag var dömd att supa ihjäl mig fast jag för det mesta inte ville dö. Men ingen alkoholist blev någonsin nykter, eller hur?

   Döm om min förvåning när en läkare på S:t Lars i samband med ett akutbesök (predelirium) visade mig ett tidningsurklipp om ett behandlingshem där "nyktra alkoholister" "gjorde alkoholister nyktra". Några månader senare träffade jag en av dem och han tog med mig till mitt första AA-möte. Det blev fler, men efter ca fyra månader tyckte jag att jag "kunde det hela" och dessutom var jag tvungen att dricka iggen, för inte kan man fira jul med släkten utan att supa som dom gör, står inte ut med fyllskallar när jag är nykter. Nåja, det blev ett sjuhelvetes återfall som varade en månad ungefär. Sedan slutade jag mitt i en fylla med sprit och öl i massor kvr, flyttade tillbaka till flickvännen och sökte behandling genom soc. Blev mycket imponerad av studiebesöket på ett då ganska nytt, senare mycket välkänt, behandlingshem i Skåne, och blev mottagen som patient där två veckor senare. Jag hade druckit lite under väntetiden, men från den dagen jag fick besked om när jag skulle infinna mig har jag inte behövt dricka en droppe eller ta några andra sinnesförändrande droger.

   Mitt andliga uppvaknande fick jag på behandlingshemmet. Efter en fruktansvärd dag, när jag helst av allt ville fly, lyckades jag somna med hjälp av Sinnesrobönen och vaknade 9 timmar senare med en första klar tanke: "Gud vad skönt, nu behöver jag inte dricka mer." Och det har jag inte behövt heller. Jag har också hållit mig väldigt nära AA och gjort service i den utsträckning jag har kunnat.

   Allt har blivit bättre. Framför allt inombords, men även fysiskt och materiellt. Mindre kontrollerande, mindre ängslig, mer engagerad i mig själv och andra.Bättre kondition än någonsin, vilket inte säger så mycket, sundare matvonor men ändå övervikt, en del kan alltså bli bättre.

   Inga dåliga relationer längre, nära kontakt med min dotter och hennes man och otaliga gamla och nya vänner, nyktra alkoholister och sådana som aldrig haft den sortens problem. Min far är 89 år och börjar bli lite dement, men det kan ju bero på att han så nyligen slutat supa. Men relationen till honom har varit bra hela tiden, och helgaggig är han inte ens nu, trots att han inte hade en promillefri dag mellan 1968 och 2002. Min första hustru var jag med och firade förra sommaren när hon fyllde 50. Stort kalas och hon berättade för många att jag var hennes förste man och Annas pappa och att hon var stolt över mig och det jag gjort.

   Idag har jag förmånen att kunna jobba med alkoholister och narkomaner yrkesmässigt i perioder och ibland med annat, som lärare eller översättare. Jag skriver en och annan artikel också. Men jag kan inte märka att jag skriver bättre när jag är nykter dock är jag betydligt snällare nu. Jag tycks inte ha något behov längre av att såra folk och skaffa mig ovänner. Kanske hänger det ihop med att jag tar ansvar för HELA MIG idag.

 

Tillbaka